Redigerar Kapitel 1 sida 2

                                                                          Kapitel 1.                                                                                        2
Han hette Bertil.
Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla de"Bertil" som haft en avgörande betydelse för mitt liv.Just denna Bertil var en av dom.Vore det inte för att jag kommer att tänka på en dålig vits varje gång jag hör namnet,så hade jag säkerligen döpt mina båda söner till det.Den dåliga vitsen?Jo,den går så här:
En man som tröttnat på storstadslivet,lät en kompis skjutsa ut sig med båt till en obebodd ö i yttersta skärgården.Som enda sällskap tog han med sig en mjölkade honget,och som proviant fick konserver duga.Kompisen skulle hämta mannen efter två månader.Naturligtvis omkom mannens kompis i en olyck,så mannen blev kvar på ön i tio år.Då råkande en fiskeskuta med motorproblem lägga till vid ön,och när besättningen steg i land möttes den av en hel jävla massa getter.På skoj frågade en av mannarna en stor och kraftig hanget : -Vad heter du då?
- BÄ-HÄ-HÄ-HÄRTIL!
Inte fan kan man döpa sina söner till Bertil,när man kommer att tänka på en så jävla dålig vits varje gång!
Som sagt,han hette Bertil.
Ja han som lärde mig att runka kuk,alltså.Vi är ju på den sidan nu,knaskukar!
Det hela utspelade sig i Uddebo folkskola.Det var väl den tredje miljonte skolan jag började i under min uppväxt,och som vanligt blev jag som nybörjare mobbad av dom andra eleverna.Om det berodde på min höga intelligens eller mitt fula utseende har jag aldrig lyckats reda ut,med det var samma sak i varenda skola jag kom till.
Denna gången gick jag i femte klass,och redan efter de två-tre första trevande skoldagarna slog mobbningen ut i full blom.Mobbningen på den tiden var dock lite mildare än den ser ut idag.Den bestod mestadels att den mobbade trängdes in i ett naturligt hörn på skolgården,bildat två väggar,en häck,ett cykelställ eller dylikt.Därefter gjordes hotfulla utfall mot den mobbade,okvädingorden haglade och skratten rungade när någon lustigkurre lyckades få till en alldeles särskilt dråplig replik om det stackars offret.Eftersom vi ofta eldade med s.k. fotogenkök hemma(ser ut som ett gasolkök ungefär,men eldades med fotogen,en vätska som i doft påminner om tändvätska)så luktade mina kläder fotogen.Följaktligen blev jag i en skola utnämnd till "fotogenoxen" vilket orsakade stor sadistisk munterhet hos plågoandarna.Just i Uddebo skola dock,var det andra tillmälen som gällde.Som alltid när det gäller mobbning,fanns det också här en"ledargestalt"som tog initiativet och fick med sig dom andra i sitt nesliga uppsått.Han hette Kurt.En riktig,jävla bombare,åtminstone i initialskedet.Denne Kurt hade tydligen retat upp sig på att jag redan från början visat intresse för en viss Monika i klassen.Ja,ni kan väl räkna ut att hjon i både mina och Kurts ögon var Uddebos sötaste!Så efter dom nämnda tre,lite spända dagarna,bröt helvetet ut på middagsrasterna.På den tiden hade vi en fungerande socialdemokrati,och man fick käket gratis i skolan.Bra käk.Vad man gjorde efter man spisat sin subventionerade måltid skiljde lite grand från skola till skola,men i just den här stod man mest på skolgården och småsnackade lite,eftersom rasten var ganska kort.Eftersom jag gått i många skolor,och precis visste vart saker och ting skulle bära  hän förr eller senare,hade jag som vanligt sökt upp en undanskymd plats i ett hörn,för att om möjligen undvika att irritera eller provocera någon.Detta beteende brukade aldrig skona mig från vad som komma skulle,ej heller denna gång.Som på en given signal lösgjorde sig Kurt med utvalt följe ur en klunga,och stegade raskt fram mot mig med ilsket rynkade ögonbryn,knutna nävar och stressat höjda axlar.

[[Kategori:Självbiografi]]