E. Hitlers Julkalender 2012

2024-12-13T21:24:47Z

95.203.58.76: Skapar sidan

E. Hitlers julkalender 2011.

Del 1

Det började som en till synes helt vanlig dag. Den första snön hade precis fallit över E. Hitlers residens, så han hade varit tvungen att skotta fram en gång för att kunna ta sig ut till studion torrskodd. Men när han väl kommit ut till studion började han jobba för fullt med sin nästa kassett.

Under natten hade E. Hitler skrivit tre nya låtar som han nu höll på att spela in sången till. Senare på dagen var det bestämt att Luftwaffe skulle komma och spela in komp och extrastämmor till låtarna.

Efter att ha spelat in sången till den första låten belönade E. Hitler sig själv med en öl. När han var klar med sången till den andra låten belönade han sig med en grogg. Efter tredje låten belönade han sig med både en öl och en grogg.

När Luftwaffe anlände vid lunchtid hade E. Hitler hunnit dricka både det en och det andra, så han gick en aning vingligt när han öppnade dörren för att släppa in Luftwaffe i studion. Frisse Frisén kände genast att E. Hitler luktade fylla, så han tog ett rejält tag om E. Hitlers krage och tryckte upp honom mot en vägg.

- Bwööh! Vad fan, dricker du brännvin, din jävel? Utan att bjuda oss!? Röt Frisse ilsket.

- Lugna dig, Frisse! Klart ni ska få brännvin! Svarade E. Hitler och ställde fram fyra brännvinsflaskor så fort han kommit ur Frisse Friséns grepp.

E. Hitler visade in Luftwaffe i studion och började koppla in alla mikrofoner som skulle användas. Just när han var klar och skulle till att sätta igång bandspelaren tittade han på Frisse Frisén och fick se honom ta upp ett cigarrettpaket ur byxfickan. Frisse tog en cigarrett och skickade sedan paketet vidare till resten av Luftwaffe.

- Vad fan, ska ni röka nu? Nej, det får ni göra när vi är färdiga. Sade E. Hitler.

- Jo det ska vi! Sade Frisse Frisén trotsigt innan han tände på sin cigarrett.

- Okej, då. Rök ni bara. Jag får väl öppna ett fönster. Sade E. Hitler och ställde ner brännvinsflaskorna på golvet.

E. Hitler gjorde ett tecken till Luftwaffe för att visa att inspelningen hade börjat, varpå de genast började spela och sjunga (eller gapa och skrika, som E. Hitler brukade kalla det). Mitt i en refräng föll plötsligt Frisse Friséns cigarrett ur hans mun och rätt ner i en brännvinsflaska som han hade ställt på golvet. Brännvinsflaskans innehåll tog genast eld och brann likt en Molotov-cocktail. E. Hitler förstod då att det gällde att handla snabbt för att kunna få kontroll över situationen. Han sprang iväg för att hämta något att släcka med, men Frisse Frisén stoppade honom.

- Nej, eld ska man stampa på! Bwöööh!

Så Frisse höjde sin högerfot och stampade med all sin kraft på flaskan, men då välte den istället och rullade in under en bänk som nästan genast tog eld.

Efter att bänken tagit eld gick det fort. Elden spred sig vidare till bordet där E. Hitler hade alla sina whiskey- och brännvinsflaskor, därefter tog flera musikinstrument eld innan det började brinna på väggarna och i taket. Inom bara några minuter var hela studion övertänd och alla tvingades fly därifrån. Det var med nöd och näppe som E. Hitler lyckades slita ut masterbandet ur bandspelaren och rädda allt material som de spelat in för den nya kassetten. Luftwaffe tog med sig det näst viktigaste efter masterbandet: alla brännvinsflaskor som ännu inte tagit eld.

Ute på gården stod E. Hitler tillsammans med Luftwaffe och såg sorgset på när hans studio brann ner till grunden. Eftersom E. Hitlers residens låg så långt ut i skogen var det ingen idé att ringa brandkåren, för de skulle ändå inte hinna fram i tid. Så det enda som fanns kvar att göra var att vänta tills eldsvådan brunnit ut.

- Min fina studio! Sade E. Hitler med gråt i rösten när han tittade på askan som var kvar efter Studio Ronka. Mitt i askan fanns det dock en liten låga som fortfarande brann envist. Och lika envist stod Frisse Frisén där tillsammans med en Luftwaffemedlem och stampade för att släcka lågan.

- Bwöööh! Fortsätt stampa! Vrålade Frisse Frisen, och det verkade som om han ännu inte hade förstått att studion var bortom all räddning för länge sedan.

Del 2

Efter den förödande branden hade E. Hitler skickat hem Luftwaffe igen. Han stod nu ensam kvar på gården och letade i askan efter studion för att se om det kunde finnas något användbart som klarat sig undan elden. Men efter två timmars grävande i askan gav han upp, då det enda han kunnat hitta var ett gammalt plektrum.

E. Hitler gick in till sitt residens och började ringa runt till sina kollegor för att tala om inspelningen av den nya kassetten skulle bli inställd. Börje Lundin, Greve von Goegreoff och Smällphete Sigge var bara några av alla musiker som E. Hitler hade gjort upp planer med, men nu var han tvungen att avboka alltihop.

När alla telefonsamtalen var avklarade satte E. Hitler sig i vardagsrummet med ett glas brännvin. Han blev tvungen att dricka rent, eftersom han hade burit ut allt groggvirke till studion tidigare på dagen.

Innan E. Hitler hunnit tömma sitt första glas ringde plötsligt telefonen. E. Hitler rusade ut i hallen för att svara, och hörde Börje Lundins välbekanta röst i andra ändan.

- Hettler! Vi har fixat ena nyer studio till dek!

- Vad fan säger du, Börje! Har du hittat en ny studio? Var då? Sade E. Hitler förvånat.

- Vänta bara! Jag och Sven och Ljungbacken kommer och hämtar dek snart!

- Jättebra, Börje! Vill ni ha brännvin? Jag kan ta med alla flaskorna som klarade sig från elden! Sade E. Hitler, och kunde inte längre dölja sin glädje.

När samtalet var avslutat plockade E. Hitler ihop alla brännvinsflaskor som han hade kvar och gick ut på gården för att vänta. Han brydde sig inte om att låsa dörren, eftersom det enda som fanns av värde i huset var brännvinet, och det tog han ju med sig.

Ganska snart sladdade Börje Lundins EPA-traktor in på gården, och E. Hitler hoppade in i det redan trånga framsätet. Sällskapet lämnade de Småländska skogarna och kom snart ut på en större väg. När de hade kört ett tag tänkte E. Hitler för sig själv att det var lite märkligt, att studion låg så långt borta, och när de passerade en skylt där det stod Skara började han ana oråd.

När Börje sedan parkerade bakom en byggnad och klättrade in genom fönstret förstod E. Hitler att det måste vara något lurt på gång. Efter att ha klättrat in genom fönstret låste Börje Lundin upp en dörr och släppte in de andra. Han visade dem ner i en källare där studion skulle finnas. Trots att E. Hitler mer eller mindre redan hade räknat ut vad som väntade honom blev han ändå chockad när han fick se Bert Karlsson sitta bakbunden på en stol inne i studion.

- Börje, vad fan ska det här föreställa!? Sade E. Hitler och pekade på Bert.

- Det föreställer ju ena bäver, ser du väl? Svarade Börje och började skratta tillsammans med Sven och Ljungbacka-Erik. Det gör väl inget om vi lånar din studio, Bert? Sade Börje och tog av Bert Karlsson munkavlen.

- Vad i helvete gör ni här!? Det här är ju för fan min studio! Svarade Bert Karlsson upprört.

- Men du behöver väl ingen studio, Bert! Du ger ju ändå bara ut samlingsskivor! Sade Börje och satte på honom munkavlen igen.

Börje, Sven och Ljungbacka-Erik började rigga upp all utrustning de skulle använda till inspelningen. Det fanns redan fullt med musikinstrument i källaren, så de behövde inte åka och hämta sina egna. Under tiden tog E. Hitler och ringde till Smällphete Sigge, Greve von Boegreoff och Luftwaffe och bad dem komma dit. Eftersom de troligen bara hade tillgång till Bert Karlssons studio under några timmar gällde det att spela in så mycket som möjligt under den tiden.

När allting var färdigriggat satte E. Hitler och de andra igång med inspelningen. De hann spela in en låt, men den andra låten fick ett abrupt slut när plötsligt ett flertal poliser rusade in i studion. E. Hitler förstod då att det var slut på friden.

Del 3

- Nu får vi slåss, pôjka! Ropade Börje Lundin förtjust när fem poliser rusade in i studion med varsin batong.

E. Hitler, Börje och Sven sprang genast fram till ingången och slog ner varsin polis. Ljungbacka-Erik gick bort till bandspelaren för att stänga av innan han gav sig in i slagsmålet.

- Nej, stäng inte av bandspelaren! Låt den spela in slagsmålet så kan vi klippa ihop den till en sketch och få lite utfyllnad på bandet! Ropade E. Hitler. Ljungbacken gjorde som E: Hitler sagt och anslöt sig till slagsmålet, och sedan var det bara en polis kvar. Tyvärr hann den sista polisen ta fram sin radio och tillkalla förstärkning innan Börje Lundin sänkte honom med en välriktad högersving.

När alla poliser var insomnade gick Börje bort till Bert Karlsson och tog av honom munkavlen igen.

- Är det du som har ringt hit snutjävlarna, din djävul? Sade Börje argt.

- Nej, det kan väl jävlar inte vara jag, jag är ju fastbunden. Svarade Bert.

- Joho, du, din jävla bäver! Sade Börje och gav Bert en smäll mitt i ansiktet så han slocknade.

- Men Börje! Jag trodde bävrar var fridlysta? Ho ho ho! Skrattade Ljungbacka-Erik.

- Inte den häringa bävern! Hö hö hö! Svarade Börje.

Plötsligt flög dörren till studion upp igen, och en ny bataljon med poliser stormade in. Den här gången var det fler poliser, så E. Hitler och de andra fick slåss för fulla muggar. En halvtimme senare höll de fortfarande på att slåss, och E. Hitler insåg att det inte skulle hålla särskilt länge till. Han sade åt Börje och Sven Lundin att stänga igen dörren till studion och hålla den stängt, och under tiden fick han och Ljungbacka-Erik slå ner alla poliser som fanns i studion. Sedan gällde det att försöka barrikadera dörren och hålla poliserna ute.

E. Hitler ställde för en byrå för dörren, men insåg snabbt sitt misstag: det fanns ingen annan väg ut än genom dörren de just stängt för.

- Vad fan ska vi nu göra? Sade E. Hitler och kliade sig på huvudet. Enda sättet att ta sig ut var att slå sig förbi alla poliser, men så fort man slagit ner en polis dök det upp två nya.

Utanför kunde man höra hur poliserna skrek och slog för att ta sig in genom dörren, och bröderna Lundin hade fullt sjå med att hålla dörren stängd, trots att de hade ställt för en tung byrå.

Till slut insåg E. Hitler att var lika bra att ta tjuren vid hornen, och försöka springa förbi poliserna som fanns utanför. Han sade åt Börje och Sven att de skulle öppna dörren, och låta alla poliserna komma in i studion. När poliserna strömmade in i rummet skulle de försöka att springa ut från studion och samtidigt slå åt alla håll och slå ner så många poliser som möjligt.

Börje och Sven drog undan byrån från dörren och backade undan, men när dörren flög upp fick E. Hitler sig en chock. Det var inga poliser som rusade in i studion, utan det var Luftwaffe med Frisse Frisén i spetsen, tätt följda av Smällphete Sigge och Greve von Boegreoff.

- Vadfalls!? Varför släpper ni inte in oss för? Sade Greven ilsket.

- Bwööh! Först fick vi inte komma in för poliserna, så vi slog ner dem! Ska vi slå ner er också? Sade Frisse Frisén.

E. Hitler hade alldeles glömt bort att han ringt dit Luftwaffe, och nu insåg han att skriken och bankandet han hört utanför var inte poliserna som försökte ta sig in, utan det var Luftwaffe och de andra som slagit ner poliserna.

- Vilken tur att ni kom, grabbar! Då kan vi fortsätta spela in. Ett tag var vi rädda att vi skulle behöva springa härifrån och lämna kvar brännvinsflaskorna! Hemska tanke! Ropade E. Hitler glatt och hällde upp varsitt glas brännvin åt de nyanlända vännerna.

Del 4

E. Hitler och de andra stannade kvar i Bert Karlssons studio någon timme till, men när de började höra polissirenerna förstod de att det var dags att lämna byggnaden illa kvickt. E. Hitler plockade snabbt ihop alla saker han haft med sig och sprang ut från studion tillsammans med de andra. Precis när de kom ut genom bakdörren hörde de hur poliserna rusade in genom huvudingången.

- Det var allt i grevens tid! Sade E. Hitler och torkade en svettdroppe från pannan.

- Vad? Sade Greve von Boegreoff.

Efter att ha lämnat Skara och tagit en omväg förbi systemet var E. Hitler och de andra dårfinkarna tillbaka i de Småländska skogarna. Bröderna Lundin, Ljungbacka-Erik, Smällphete Sigge och greven tackade för sig och åkte hem. Luftwaffe stannade kvar vid E. Hitlers residens för att hjälpa honom med att bygga en ny studio.

- Jag ska ta och ringa fixativ, sedan kan ni ju åka till Växjö och se om ni kan få tag på något byggmaterial. Sade E. Hitler och gick in för att ringa.

Den skånska alltiallo-firman Fixativ brukade ständigt kallas in när E. Hitler hade svårt att komma på hur han skulle bära sig åt för att uppfylla alla löften han gav i sina annonser. Men den här gången skulle nog Dahlberg bli förvånad när det var ett alldeles vanligt snickerijobb han skulle få utföra.

- Ja, det var Fixativ det här! Svarade Dahlberg.

- Ja, god dag. Det här är E. Hitler. Det är så att jag har en liten grej som jag skulle behöva...

- Nej! Aldrig i livet! Jag tänker inte göra affärer med er igen! Avbröt Dahlberg innan E. Hitler ens hunnit tala om vad det var för jobb det handlade om.

- Men jag har ju inte ens...

-Nej, säger jag ju! Varenda gång jag gör ett jobb hos er slutar det med att jag blir nedslagen. Men aldrig mer! Adjö! Sade Dahlberg och lade på luren.

E. Hitler suckade för sig själv innan han gick ut på gården igen. Tanken var från början att Luftwaffe bara skulle hämta material och hjälpa till med enklare sysslor, och att Fixativ skulle ha huvudansvaret för byggandet. Nu var han tvungen att låta Luftwaffe sköta byggandet av studion helt på egen hand.

När E. Hitler kom ut på gården vinkade han till Luftwaffe att de skulle samlas runt honom, och så förklarade han läget för dem.

- Så här ligger det till: Fixativ vägrar ha något med oss att göra, så vi blir tvungna att bygga den nya studion helt själva. Så jag tänkte att ni kan åka iväg och skaffa byggmaterial, så ska jag försöka få tag i en ny studioutrustning.

Luftwaffe satte sig i sin buss och lämnade E. Hitlers residens, samtidigt som E. Hitler själv tänkte att det skulle bli svårt för Luftwaffe att handla något, eftersom han ännu inte hade betalt byggmaterialet han använt till sin förra studio.

Del 5

När Luftwaffe anlände i Växjö åkte de först till Torbjörns Trä för att handla virke. Men expediten vägrade att låta dem ta ut något material utan att betala kontant. Tanken var att Luftwaffe skulle ta ut det virke som behövdes, och sedan skicka räkningen till E. Hitler. Men eftersom han inte hade betalt en endaste räkning de senaste 15 åren var det väldigt svårt att handla på kredit någonstans. Och på Växjö Bygg och Slakteri var det likadant, trots att Frisse Frisén frågade så snällt han kunde.

- Bwööööh! Hit med brädor och spik! Hitler betalar!

- Tyvärr kan vi inte längre låta E. Hitler handla på kredit. Men om han kommer hit och betalar kontant går det bra. Sade expediten.

Frisse hade stor lust att slå ner expediten, men eftersom han hade lovat de andra att inte dra på sig polisen i onödan behärskade han sig och lät bli.

Luftwaffe fick lämna byggvaruhuset tomhänta och sätta sig i bussen och började köra tillbaka mot E. Hitlers residens igen. Men chauffören råkade köra åt fel håll i en korsning och hamnade i ett villaområde. Frisse Frissen började genast skälla på chauffören och hota med nedslagning, men plötsligt tystnade han och stirrade på någonting utanför bussen.

- Bwööh! Titta där! En friggebod! Den kan vi ta och bygga om till studio!

De andra medlemmarna tyckte det var en väldigt bra idé, så de åkte tillbaka till Växjö för att stjäla en stor släpvagn. De visste redan att E. Hitler inte var betrodd att hyra släp någonstans, så de försökte inte ens.

När Luftwaffe kom tillbaka till villaområdet tog de starkaste medlemmarna och lyfte upp friggeboden på släpvagnen. De såg ut släpvagnen sjönk ihop av tyngden, men de tyckte ändå att den borde hålla hela vägen tillbaka till E. Hitlers residens. Men precis när hade hade spänt fast friggeboden och var klara att åka kom det ut en man i bara kalsongerna ur ett av husen.

- Vad i helvete håller ni på med, era förbenade ligistslynglar!? Ropade mannen ilsket åt Luftwaffe.

- Bwööh! Vi snor din friggebod! Svarade Frisse Frisén, för han tyckte att det ändå var bäst att vara ärlig.

- Ska vi slå ner honom innan vi åker? Undrade Dieter Beck.

- Det tycker jag! Då får vi några minuters försprång innan han vaknar och ringer polisen. Sade Louie Vickner och sänkte mannen med en välriktad vänstersving.

Luftwaffe lämnade Växjö i all hast, men när de kommit en bit utanför staden dök det upp en polisbil i backspegeln. När polisen fick syn på Luftwaffes ekipage slog han genast på sirenerna och signalerade till Luftwaffe att de skulle stanna. Men Luftwaffe vägrade givetvis, och ökade istället hastigheten. De körde så fort de vågade, eftersom ena däcket på släpet hade fått punktering, och om de ökade farten mer kunde alltihop välta.

Polisenbilen följde envist efter Luftwaffe, och i nästa raka körde den om och lade sig framför Luftwaffe innan den bromsade in för att få dem att stanna. Luftwaffes chaufför blev då tvungen att ställa sig på bromsen för att inte köra rätt in i polisbilen, men när han bromsade så krängde släpvagnen åt sidan och välte ner i ett dike. Som tur var hade inte Luftwaffe kopplat på släpet ordentligt, så det lossande från bussens kofångare istället för att dra med sig bussen ned i diket.

- Bwöööh! Vad i helvete gör du, snutjävel!? Titta vad du har gjort! Sade Frisse Frisén ilsket och pekade på friggeboden som det bara var kaffeved kvar av. Men innan polisen hunnit vrida på huvudet för att se var Frisse Pekade hade Frisse Frisén hunnit gå fram till polisbilen, öppnat dörren och slagit ner båda poliserna som satt i bilen.

Därefter hjälptes Luftwaffe åt att plocka igen det som var kvar av friggeboden och tog med det tillbaka till E. Hitlers residens. För begagnat virke måste väl ändå vara bättre än inget virke alls.

Del 6

E. Hitler trodde inte sina ögon när Luftwaffe kom tillbaka. Bakom bussen hade de en sönderslagen släpvagn full med en massa brädskrot. Innan han hunnit fråga vad de höll på med svarade Frisse Frisén:

- Vi fick inte köpa virke! Så vi stal en friggebod istället!

E. Hitler bestämde sig för att lämna Luftwaffe ensamma med studiobyggandet, för han klarade inte ens av att se eländet. Han istället gick in och ringde några bundsförvanter som kunde hjälpa honom att få tag i en ny utrustning till studion. Därefter satte han sig i bilen och körde i riktning mot Växjö, men han tog ett par omvägar för att plocka upp Roger Ballis och Smällphete Sigge.

Väl framme i Växjö parkerade E. Hitler och gick in på Anderssons Audio. Han tänkte att han borde få någon typ av förmån i och med att han var stamkund där.

- E. Hitler! Dig vill vi inte ha någonting mer att göra med! Försvinn härifrån! Senast du var här fick vi stänga i två månader för att halva personalstyrkan var sjukskriven! Sade butikschefen när han fick syn på E. Hitler.

- Ja, men vi ska bara...

- Ni ska inte någonting! Försvinn nu innan jag ringer polisen! Avbröt butikschefen.

- På så vis. Men om ni ändå tänker ringa Farbror Blå så kan vi ju lika gärna ta det vi vill ha med våld. Och då blir det ju mycket billigare också! Sade E. Hitler och vinkade in Smällphete Sigge och Roger Ballis, som genast började slåss med butikspersonalen. Under tiden som personalen var sysselsatt tog E. Hitler en kundvagn och plockade på sig allt han ville ha. Sedan gick han ut och lastade in allt i bilen. När allting var färdigt startade E. Hitler bilen och lade sig på tutan, så att Roger Ballis och Smällphete Sigge skulle förstå att det var dags att ge sig iväg.

- Bra jobbat, gubbar! Nästa anhalt är Mårtenssons Musik, där ska vi handla musikinstrument. Sade E. Hitler och parkerade på i en mörk gränd. Han tänkte att polisen skulle nog inte vara långt borta, och det vore ju inte så bra om de hittade bilen medan han var inne i musikaffären.

E. Hitler hade aldrig ti

Eddie Meduza Wiki - Användarbidrag [sv]

E. Hitlers Julkalender 2012