Söndagen den 25 januari 1976 kunde man på Lässidan i Expressen finna en lång text med titeln "En dag dödar han någon".
Novellen är signerad Errol Norstedt och är en historia om en ung pojke som kommer hem för sent och därefter blir inkallad till sin far i vedboden.
Ett stycke i novellen kan ge en hint om vem den lille pojken i novellen är..

"Du ska LYDA mig, din förbannade oäkting, annars ska jag LÄRA dig"

På en av Errols armar kunde man finna en tatuering med just detta ord. Lära. Jag ska LÄRA dig! Texten finns återgiven i sin helhet nedan.

Sommarkvällen var ljus och ljum. Den lille pojken gick långsamt hemåt på den lilla grusvägen, kantad med midsommarblomster och hundkäx. Sommaren var så skön. Då slapp han att frysa som på vintern, då hans slitna jacka knappt kunde hålla värmen.

Sommaren var så skön. Dom små kortbyxorna som mamma sytt förra sommaren passade ännu, och den vita bomullströjan förstärkte intrycket av smekande värme mot skinnet. Pojken hade hittat en fin käpp som han gick och sprätte i gruset med, lycklig över att bara få vara till. När han närmade sig det lilla vita huset på backkrönet, stannade han till och spärrade upp ögonen. Pappas cykel stod slött lutad mot den flagnande väggen. Hur mycket var klockan? Pojken svalde, kastade sin fina pinne och rusade in i huset, uppför den skrangliga trappan och in i köket. Pappa satt inte på sin vanliga plats på den gamla träkökssoffan, och mamma var i full färd med att diska. Hon vände sig inte om när han kom in. Pojken gick långsamt och tvekande in i köket, förstulet sneglande in i de båda rummen, men där var tomt.
    -Var är pappa?
Modern vände sig inte om ens nu. Hon fortsatte att diska som om hon inte hört att pojken hade kommit. Tänk om pappa var död? Nej det kunde han väl inte vara, cykeln hade ju stått utanför.
    -Var är pappa?
    -I vedboden. Han vill prata med dig!
    -Varför då?
Modern fortsatte att diska, omedveten om den gnagande misstanke som dök upp i den lille pojkens huvud. Hon vände sig något, och nu såg pojken att hon hade gråtit.
    -Gå ut till pappa, men var inte nosig mot honom! Gå nu!

Pojken kände igen tonfallet alltför väl. Fylld av onda aningar gick han tungt nedför trappan, över gården och in i den lilla vedboden En välkänd doft kittlade honom i näsan. Hans far stod och högg ved. Pojken blev stående strax innanför dörren, och försökte genom att se på sin far, utröna vad för slags humör han var på.
    -Far!
Fadern slutade inte hugga. Han fortsatte lugnt och rätade på ryggen då och då för att bryta sönder ett vädträ som inte riktigt hade kluvits av yxan. Han började tala, utan att ens ha sett på pojken.
    -Var har du varit?
Hans röst fick pojken att frysa till is.
    -Jag har varit hos Signe och lekt.
Fadern rätade på ryggen, satte fast vxan i huggkubben med ett hugg, och sträckte ut handen efter en flaska som låg inkilad mellan ett par vedklappar i den vältravade vedhögen. I en enda rörelse skruvade han av korken, satte flaskan till munnen och tog sig en försvarlig klunk. Han torkade sig om munnen med baksidan av handen.
    -Jaså du! Lekt med Signe! Vet du var klockan är?
    Pojken skakade skrämt på huvudet. Han visste vad som skulle komma. Fadern lossade yxan från huggkubben och började hugga igen, medan han talade. 
    -Lekt med Signe. . . , muttrade han tankfullt som om tanken roade honom.
     -Kom hit!
Nu darrade pojken. Gråtfärdig närmade han sig fadern långsamt, som om det långsamma tempot i hans rörelser på något sätt skulle kunna blidka hans faders vrede. Faderns ansikte var uttryckslöst, det var bara hans blick som avslöjade hans innersta känslor. 
    -Du skulle varit hemma klockan sju! Ge mig nu en vettig förklaring till att du kom för sent, så ska du få slippa stryk den här gången! sade han med en röst som tycktes svämma över av vänlighet och förståelse.
     -Jag...jag..jag glömde bort att jag skulle hem, vi lekte och hade så roligt...
    -ROLIGT?
Fadern höjde rösten en aning. Han satte åter fast yxan i huggkubben, böjde sig fram och tog tag i pojkens tröja Pojken försökte skräckslaget att dölja tårarna av rädsla som började tränga fram.
    -Pappa, jag glömde….
     -GLÖMDE?!
Ett hårt knytnävsslag träffade pojken på munnen, och genom en röd dimma och blixtrande solar kände han hur underläppen sprack. Långt borta hörde han sin fosterfars röst:
    -Jag ska LARA dig att komma ihåg det i fortsättningen! Du ska LYDA mig, din förbannade oäkting, annars ska jag LÄRA dig! Nu säger du inte ett ljud till Märta, för då jävlar!

Med en svordom knuffade fadern ut pojken genom vedbodsdörren, så att han föll omkull och blev liggande i gräset som börjat bli vått av kvällsdaggen. Genom ett dimmigt töcken hörde han sin egen gråt långt borta, och försökte genast behärska sig. Han visste att hans gråt skulle reta fadern ännu mer, så som så många gånger förut lyckades han stänga inne gråten, som satte sig som en tung blyklump i bröstet. Med sargad och hopknipen mun reste han sig upp och gick in.
 

   -Mamma, mina tänder har lossnat!
Modern satt vid köksbordet och höll på med handarbete. Pojken stod bredvid henne, och drog ned sin underläpp för att hon skulle kunna se. Hon höjde blicken, och såg inte bara ett par lossnade undertänder, utan också en underläpp som hjälpligt läkt.
    -Det gör ingenting, du får nya! Dom måste ha lossnat när du ramlade mot huggkubben i vedboden!
Fadern såg upp från sin tidning, där han satt på sin vanliga plats på kökssoffan. Han vek ihop tidningen, lade den bredvid sig och såg illmarigt på pojken.
        -Nej, men. . . Slog du dig så hårt! Kom hit min lille vän, så får pappa se på dina små tänder!
Hans röst var otäckt lismande. Pojken gick långsamt fram till honom, och när han stod framför fadern var han bara en aning mindre än honom, eftersom denne satt ned. Fadern klappade pojken vänligt på axeln. Han tog tag under pojkens haka med ena handen. Med den andra handens fingertoppar kände han på pojkens lösa tänder, och vickade dom fram och tillbaka.
        -Nej men ser man på! Det var HEMSKT vad dom var lösa!
I nästa sekund knakade det till i pojkens käke, och plötsligt höll fadern tänderna mellan pekfingret och tummen. Han tittade nöjt på dom, medan pojken skrek av smärta. Modern åsåg skrämt det hela, utan att våga göra någonting. Hon visste alltför väl vad “ramla omkull i vedboden” innebar.
        -Du drog väl bara ut dom lösa tänderna?  frågade hon så mjukt hon kunde, för att inte få fadern på dåligt humör.
Han skrattade torrt, lade tänderna på bordet och öppnade sin tidning. 
Inne i det ena rummet låg pojken på en soffa, hållande sig om munnen och kämpande mot gråten.Många blev de gånger han fick dölja sin skräck och vrede, och krama ihop den till en hård knut i bröstet. En knut som bara  blev hårdare och hårdare ju äldre han blev. Det blev en vana hos honom, en given sak.
Han är för länge sedan vuxen, och hans barndoms somrar med både deras glädje och gråt är förbi. En sak har han dock inte glömt. Knuten i bröstet. Den finns där än, som en jättelik vattendamm instängd av tjocka murar.

En dag finns det kanske inte längre plats för svalda oförrätter och behärskad vrede i den för länge sedan överfyllda reservoaren. En dag kanske fördämningarna brister, eftersom han inte lärt sig hur man öppnar dammluckorna. En dag blir trycket för högt, och många års hopsamlad snuskig sörja väller ut under ett fruktansvärt dån. Vad händer då?
En dag rasar bygget ihop. En dag kanske han dödar någon.

Errol Norstedt