För ett tag sedan hamnade jag i en debatt om Eddie Meduza på någon blogg. Kvinnan som drev bloggen hade hävt ur sig en diverse mindre väl valda ord om Eddie Meduzas låtar och jag försökte förklara att han inte var den hon trodde, att han stod för någonting gott om alla människors lika värde och att bara man tog sig tid att läsa texterna så skulle man kunna utläsa en hel del saker som till och med hon skulle kunna stå för.

Jag försökte förklara att de sånger hon kritiserade samtliga hade en förankring i händelser i hans liv, att texterna om alkohol handlade om hans alkoholmissbruk och att det hon såg som kvinnoförakt snarare var kommentarer till detsamma.

Hon ville inte lyssna utan hävdade att allt var efterhandskonstruktioner. Det brukar bli så. Inom vissa kretsar är Errol Norstedt och Eddie Meduza symbolen för allt det onda och ingenting man säger kan någonsin förändra den bilden. 

Jag kunde inte undgå att tänka på henne när jag läste "Bara man é fantastisk". Hon och alla som under årens lopp haft förutfattade meningar om Errol/Eddie borde ta sig tiden att läsa den här boken. Den visar att allt inte alltid är som man tror. Att det som man tror är ont i själva verket kan vara gott och att Errol som privatperson hyste en empati och medmänsklighet som var få förunnad.

Det kändes speciellt att få komma så nära händelserna. Berättandet är mycket levande och jag slogs flera gånger av en känsla av att verkligen befinna mig där i händelserna centrum under åren då han var som allra störst och ägde folkparkerna runt om i landet. Många gånger kändes det nästan för privat, som om det inte var meningen att jag skulle få ta del av allt det här, men som den Eddie-älskare jag är - ändå hedervärt. Man kom människan bakom Eddie Meduza väldigt nära, och även om det kanske inte går att förstå honom fullt ut så blev en del sammanhang mycket klarare.

Det finns ett antal detaljer i boken som kanske kanske var tveksamma, som att CBS ska ha släppt fler singlar än "13 år" från skivan "Errol", något jag inte sett bevis för någon annanstans. Även hjärtkollapsen 1993 beskrivs annorlunda än den Errol själv berättade för Ulf Elving i programmet Efter Två. Men allt detta är väl egentligen petitesser. I det stora hela är detta en viktig bok, och det säger jag inte enbart för att jag alltid beundrat Eddie Meduza, utan för att den berättar en historia om ett mycket tragiskt livsöde, om missbruk, övergrepp och om en oerhörd talang som hela tiden fick kämpa i motvind, men som ändå på ett sätt lyckades med sitt mål trots att det kanske inte alltid blev som han ville. Boken kan spräcka hål på en del myter, både bland fans och bland de som avskydde honom och också lära oss alla en hel del. 
När du har läst färdig boken så leta reda på någon i din närhet som alltid fördömt Eddie Meduza och lägg boken i dennes famn. Det är den personen som behöver läsa den mest av alla.